Särskilt för kommuner och regioner

I maj 2017 fick Försvarsmakten och MSB i uppdrag av regeringen att främja och utveckla en sammanhängande planering för totalförsvaret under den försvarspolitiska inriktningsperioden till och med 2020. Med utgångspunkt i en sammanhängande planering för totalförsvaret skulle Försvarsmakten och MSB verka för att samtliga berörda aktörer krigsplacerade sin personal som krävs vid höjd beredskap inom civilt och militärt försvar.

Genom överenskommelse mellan staten (genom MSB) och kommuner och regioner (genom SKR) har det sedan bland annat överenskommits om att kommunerna och regionerna ska påbörja arbetet med krigsorganisation och krigsplacering.

Grunden för kommunernas och regionernas beredskapsförberedelser regleras genom 3 kap 1 § i lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap, LEH. Av bestämmelsen framgår att kommuner och regioner ska vidta de förberedelser som behövs för verksamheten under höjd beredskap.

Av betydelse för de fredstida beredskapsförberedelserna är också 7 § lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap där det framgår att kommuner och regioner vid höjd beredskap ska vidta de särskilda åtgärder i fråga om planering och inriktning av verksamheten, tjänstgöring och ledighet för personal samt användning av tillgängliga resurser som är nödvändiga för att de under de rådande förhållandena ska kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret.

Uppgiften att vidta beredskapsförberedelser utvecklas genom 4 § i förordningen (2006:637) om kommuners och landstings regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Av förordningen framgår att varje kommun och regioner ska ha de planer som behövs för verksamheten under höjd beredskap. Dessa ska innehålla uppgifter om den verksamhet som är avsedd att bedrivas under höjd beredskap. Av planerna ska också framgå krigsorganisationen, den personal som ska tjänstgöra i denna och vad som i övrigt behövs för att kommunen eller regionen ska kunna höja sin beredskap och bedriva verksamheten under höjd beredskap.

Genom överenskommelser mellan staten (genom MSB) och kommunerna och regionerna (genom SKR) har det sedan bland annat överenskommits om hur planering, krigsorganisering och krigsplacering närmare ska ske.

Som framgår ovan ska kommunerna och regionerna alltså planera för sin verksamhet under krig inklusive en planering för hur kommunens verksamhet då ska organiseras och personalförsörjas. När höjd beredskap väl råder kan regeringen besluta om att de anställda ska kvarstå i sin anställning genom allmän tjänsteplikt. För att kommunerna och regionerna i förväg ska veta att de kan personalförsörja sin verksamhet vid höjd beredskap behöver de dessutom planera för om personalen är tillgänglig vid höjd beredskap eller om den tas i anspråk av totalförsvaret i övrigt genom värnplikt eller civilplikt.

Krigsplacering för eventuell kommande allmän tjänsteplikt innebär inte några skyldigheter för den enskilde under fred. Under fred innebär inte heller krigsplaceringen någon ändring av förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. Som följer av 6 kap 2 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt  blir planeringen av den anställdes kommande tjänstgöring med allmän tjänsteplikt inklusive krigsplaceringen automatiskt inaktuell om anställningsförhållandet upphör. Sammanfattningsvis kan konstateras att eftersom denna typ av krigsplacering är en ensidig planeringsåtgärd från arbetsgivarens sida utan några rättsverkningar gentemot den enskilde i fred, krävs inte något särskilt lagstöd. Planeringsåtgärden kan därför också sägas ske med stöd av anställningsavtalet och förhållandet för olika arbetsgivare, statliga, kommunala eller privata skiljer sig inte åt. I propositionen 1994/95:6 till lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt sägs för övrigt följande om krigsplacering för allmän tjänsteplikt: ”Den "krigsplacering" som sker av personal och som är en följd av en myndighets eller en annan arbetsgivares ansvar för verksamheten i krig är således inte tänkt att regleras av lagen. För en person som inte är krigsplacerad i det militära eller det civila försvaret med stöd av den lag som nu föreslås och som därför kan kvarbli i sin anställning får lagens bestämmelser således betydelse endast så till vida att personen till följd av reglerna om allmän tjänsteplikt inte får lämna sin anställning under höjd beredskap.”.

Krigsplacering används i 3 kap 12 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt som benämning för de individuella beslut som bestämmer var en viss person ska tjänstgöra med värnplikt och civilplikt under höjd beredskap. Bestämmelserna ska dock inte tolkas motsatsvis, dvs. att krigsplacering inte kan användas som benämning för den personalplanering på individnivå som sker för kommande allmän tjänsteplikt. Tvärt om anser MSB att det är önskvärt att benämningen krigsplacering används på all personalplanering på individnivå oavsett om plikttjänstgöringen under krig kommer att ske med värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt eftersom syftet är att genomföra en sammanhängande personalplanering för det civila försvaret där det i förväg planerats för var varje individ gör bäst nytta. I förarbetena till lagen om totalförsvarsplikt har också krigsplacering använts som begrepp för den planering som sker inför användningen av allmän tjänsteplikt.