Frågor och svar om sammanfattning av Centrala koncept

Det finns flera saker som medför att en text om samverkan och ledning på konceptuell nivå kan vara utmanade – både för den som skriver och den som läser. Den främsta orsaken till detta är att samverkan och ledning inte går att ta på, som vi kan med ett fysiskt objekt. Därför behöver vi olika tankeverktyg för att fånga vad det är vi håller på med, och tankeverktyg är abstrakta. Om vi förenklar våra abstrakta resonemang för mycket finns det också en risk att vi till slut tänker fel.

En annan utmaning vid konceptuella resonemang är att texten ska hålla för alla tänkbara situationer och sammanhang. Om vi lägger för stort fokus på den väldigt konkreta delen av hantering av samhällsstörningar riskerar texten att bli bunden till en viss situation eller ett visst sammanhang.

Slutligen behöver de konceptuella resonemangen hänga ihop, vilket gör det nödvändigt att fånga upp och beskriva innehållsmässiga kopplingar mellan ett centralt koncept och ett annat.

I grunden är ”avsedd inriktning” och ”faktisk inriktning” två sidor av samma mynt. I den nuvarande version av Gemensamma grunder används ordet inriktning för att beskriva något som ”blir”. En utmaning kring detta har varit att många aktörer – dock inte alla – i praktiken beskriver inriktning som ett beslut, och ibland både som ett beslut och något som ”blir”. Avsedd och faktisk inriktning är därför ett tillägg för att skapa tydlighet i det aktörsgemensamma språket.

Det går inte att utesluta. Ibland kommer det vara tydligt vad meningen med termen inriktning är, men inte för alla och inte alltid. I vissa fall kan det vara bra att ta det säkra före det osäkra genom att vara extra tydlig. Dessutom är det troligt att olika aktörer även i fortsättningen kommer ha olika benämningar på ”avsedd inriktning” i sitt aktörsinterna arbete.

När vi vill åstadkomma någonting är det ibland lättare att fokusera på att ta fram mål än på att fokusera på hur det vi gör faktiskt åstadkommer det vi vill. Vi blir då målfokuserade istället för verklighetsfokuserade. Eftersom det viktigaste är hur verkligheten påverkas av det vi gör, behöver vi tolka hur den avsedda inriktningen möter verkligheten – det vill säga den faktiska inriktningen.

Bland annat att ett och samma ord får (alltför) många olika betydelser i en och samma text. Dessutom kan verbet ”inrikta” krångla till språket. Vi har redan ett strukturerat innehåll i vad man gör i kapitlet om generiska aktiviteter, och där är aktiviteterna redan namngivna. Istället för att säga ”inrikta” är det därför bättre att vara mer konkret genom att skriva specifikt vilka aktiviteter som avses.

Utifrån den konceptuella grunden är samordning inte något man gör. Det är snarare själva syftet, det som behövs för att på bästa möjliga sätt nå effekter. Vi vill undvika att ett ord får alltför många olika betydelser eftersom det kan leda till missförstånd.

Under en samhällsstörning genomförs arbete för att i realtid kunna se till att rätt resurser gör rätt aktiviteter på rätt plats i rätt tid. Det skulle vara otillräckligt att kalla detta arbete för ”planering” eftersom planering i sin definition är något man gör i förväg, alltså innan ett genomförande. Planering och koordinering omfattar därmed allt det som görs för att rätt aktiviteter ska ske på rätt plats och i rätt tid – oavsett tidsperspektiv.

De generiska aktiviteterna bygger på innehållet i många metoder för samverkan och ledning som redan finns. Vi har försökt hitta gemensamma nämnare, och utifrån dessa utveckla ett generiskt resonemang som inte är låst vid att allting måste ske i en sekventiell ordning. En del aktiviteter sker parallellt, medan andra i ordning. Allt beroende i vilket skede man befinner sig inför och under en hantering. På grund av att de generiska aktiviteterna kommer från en minsta gemensamma nämnare kommer många sannolikt känna igen sig, men allt kommer inte vara bekant för alla.

De generiska aktiviteterna stämmer överens med många teorier om problemlösning och beslutsfattande, även utanför området Samhällsskydd och beredskap. Detta skapar förutsättningar att använda befintlig kunskap, till exempel om hur människor fungerar – och inte fungerar – i kontexten samhällsstörningar.

Med beskrivningen av de generiska aktiviteterna har vi velat fånga kärnan i det vi gör när vi arbetar med att uppnå inriktning och samordning. Man skulle kunna beskriva momentet ”uppstart” på många olika sätt – till exempel som ”att någon genom kommunikation varseblir ett behov att dra igång en verksamhet”, ”beslutar sig för att göra det med målsättningen att en sådan verksamhet ska rulla inom X timmar”, ”tar fram en plan, eller utgår från en befintlig plan, för att samla rätt personer på rätt plats i rätt tid” och så vidare.

Det går också att se exempel som ”uppstart” som en kringaktivitet som inte direkt är en del i de generiska huvudaktiviteterna. Kringaktiviteter kommer alltid förekomma. Andra exempel är hantering av ekonomi eller förplägnad till de som arbetar med samverkan och ledning.

Vi behöver ett gemensamt språk för att komma åt det arbete som inte sker genom att någon bestämmer utifrån mandat, eller genom att aktörer arbetar tillsammans. Ordet ”styrning” är vanligt förekommande i olika dokument som rör både hantering av samhällsstörningar och vanlig förvaltning. Vi ser just nu ingen anledning att lyfta ”styrning” som en central term i sig. Förhoppningsvis är ”övrig styrning” en godtagbar formulering för de varianter som finns för att åstadkomma inriktning och samordning, utöver ledning och samverkan.

Ledarskap är en avgörande del för ett fungerande arbete med att uppnå inriktning och samordning. I kommande texter ska vi beskriva ledarskap utifrån såväl vetenskap och beprövad erfarenhet som konceptuell grund och förhållningssätt.